På det 80-talet som ja växte upp, det var en värld styrd av sådana som Reagan och Bush, det var på den tiden Sverige fortfarande va nån form av välfärdsstat, allt var lagom och bra.
Vi hade två tv-kanaler, hade ingen reklam och efter klockan åtta såg man fan ingen på stan.
Man hörde svaga rykten om nåt hål i ozonen, man heja på kobojsarna, aldrig på indianerna ,rädda för kommunisterna, älskade amerikanerna med Top Gun-brillor och en Big Mac Meal, ville ha baseballkeps o en Rambokniv, ja Hollywood gjorde sitt jobb gediget gav oss hjältesagor från de många krigen, vi käkade bullshit med god aptit.
sen på 90-talet hände något oförklarligt, kanske var det ja som växte upp men överhuvudtaget, CNN visade de rättfärdiga kriget.
Ni vet då vi bringa frihet till Persiska viken, uppror i Los Angeles, plus en lågkonjunktur nåt va ruttet i väst, ja visst något va surt, vi fick krig i Balkan och Unabombaren, OJ Simpson, apartheid konkade, vi fick Pulp Fiction o Bill Clinton.
Sverige blev Europa, vi kom trea i VM, vi fick TV3-nyheter o de snabba modemen, socialdemokraterna blev moderater, vi fick längre öppettider, nya torg och gator.
Och då står vi här idag, och för det får man va jävligt glad.
Det är ett nytt årtusende, och man får blunda jävligt hårt för att inte se lögnerna.
Tro, hopp och kärlek känns som nåt ovattnat New Ageigt mjäk och Che Guevara har redan prytt alla världens T-shirts.
Så i sökandet efter extremare livsupplevelser så får vi nog skära oss själva?!, jag vet inte.
Det räcker inte med att se en film, man måste va med i filmen och miljörapporterna säger att vi har en halv suck att fixa det, men vi har ju trots allt fortfarande skumt mode och discomusik