Under hela gårdagen försökte jag få tag på någon vettig människa på jobbet, som kunde tala om exakt när ja skulle börja idag, ringer dock till LC i morse och frågar när börjar jag idag? som svar får ja hmm ja, jag vet inte kan jag åter komma om någon timme, lätt å planera livet då eller? så ja sa ring mig på eftermiddagen om hur ja jobbar på tisdag skiter i det i dag.
Så idag blir det jobbsökar stund när man väl har vaknat till liv.
Ja ser spelet som du spelar, ja e inte blind. Alla mina kompisar har varnat mig, har du någonsin tänkt på vad kan hända dig? som man bäddar får man ligga lilla du.
Asså jag har svårt för att hålla käften, är det något ja stör mig på så säger ja det och får ta konsekvencen, och det är okej för mig, men sen hur folk tycker ja beter mig skiter ja i. Acceptera eller gå vidare, alla har olika syn på saker. Och om man bara går och är tyst och inte säger något, hur kan det då bli förändring? och om man inte "syns" och bara jobbar och håller käft så kommer man alltid råka ut för skit. och den skiten bryter sagta ner oss lite i taget.
Man ska gå om kring som ett yrväder och röra runt i den soppan även om den redan är orolig.
Har ett bra kinesiskt ordspråk som är värt att tänka på.
"När förändringens vind blåser, bygger vissa vindskydd medans andra bygger väderkvarnar"
Jag tolkar det på sånt sätt, att när man ska göra en förändring, så se det både kort och lång siktigt, för även om det är en pina idag så kan det bli bättre i morgon, men allt handlar om situationen och hur mycket man orkar tåla.

När känslan den bränns, hur ska ja nånsin kunna släppa det, hur ska jag nånsin kunna greppa, orka med.
Allting känns för tungt, är för tungt, så jag struntar i det, livet går ju vidare ändå, man får väl bedöva det som bränner kämpa på, konsumera mera, äta sova, leka kurragömma med relationsnivån, men mår jag bättre av att göra så?
Dom mörka känslorna tar över mig, och jag faller djupar i avgrunden om igen.